Filmmusik i OPUS

2014 är det väldigt få av oss som går till konserthallar och operahus och lyssnar på nyproducerad orkestermusk. I stället så blir det ofta Mozart, Bach, Brahms eller Beethoven som får vår uppmärksamhet – dvs de få gånger vi inte lägger våra pengar på en konsert av Avicci, Grizzly Bear, Beyoncé eller Bruce Springsteen i stället.

Men det finns ett rum dit många av oss faktiskt går och upplever nyskriven, instrumentell musik: Filmens värld.

Ofta spelad av symfoniorkester och inte sällan med modernistiska, dissonanta inslag ger filmmusiken oss både ståpäls och kalla kårar, men efteråt så är det sällan vi talar om den över huvud taget. I stället är den dömd att ständigt spela andrafiol, undanskuffad till den grad att vissa hävdar att den bästa filmmusiken är den som man inte alls kommer ihåg, utan den som helt smälter samman med det visuella.

Så kan det förvisso vara, men vissa stycken filmmusik har genom åren blivit så ikoniska och lättigenkännliga att de blivit en del av allmänbildningen. Andra bitar ur samma filmer har till och med de största nördarna problem att identifiera.

I dagens OPUS undersöker vi filmmusikens form och funktion och lyssnar på exempel av kompositörer som Ennio Morricone, Sergej Prokofoev, Hans Zimmer och John Williams.

Välkomna!